Jag tänker att jag ska bli bättre på att blogga igen, att jag ska ta er med storm och sätta toksprutt. Men trots att Caspian somnar sju och hela kvällen ligger framför mig så kommer jag inte till. Skolan ska ha sin tid, Jens sin och jag min.
Vet ni vad jag tänkte idag när jag tittade på min son som stod på en stol vid köksfönstret och vred radion på högsta volym och dansade som en tokstolle?
"där", tänkte jag, "där står människan som jag väntat i hela mitt liv på att få älska. Äntligen får jag älska honom". Ärligt alltså, det är ingen förskönande omskrivning. Precis så tänkte jag, och precis så känner jag. Alltså, han är en liten människa som alla borde träffa. Han är helt fantastisk!
(och ja, jag vet att massa föräldrar sitter där hemma och tänker att era barn minsann också är fantastiska. Men nej, dom är inte fantastiska som min Caspian. Min Caspian är lite extra fantastisk)( förutom bus då. Hon är extraordinärt fantastisk)
Hajar ni? Nä, misstänkte det. Jag hade inte gjort det heller om en annan förälder skrivit så;)
(klart att alla barn är fantastiska)
(men inte lika perfekta)
Haha, men gud. Nu slutar jag!
Såhär blev naglarna för övrigt. Skitsnygga (ofcourse) men det var lite väl vågat att go black!
Och här är en bild på min fantastiska unge!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar