Hur kan man bara lämna, ge upp och gå sin väg?

Det senaste månaderna har jag fått höra så konstiga historier om vad som faktiskt pågår i människors liv. Först sen jag fick barn har jag verkligen insett hur skyddat man lever och hur lite man egentligen är medveten om vad som händer i andra människors liv.
Och det är så himla sorgligt.
För det är bara vi välmående, "normalt levande" människor som syns och hörs överallt, och all missär hamnar liksom i skymundan.

Det värsta för mig är alla barn som far illa, dagligen och överallt i alla samhällsklasser och på alla orter, öveerallt, jämt.
Senast idag läste jag en hjärtskärande berättelse (och det är inte den första jag hör om) om ett litet barn som övergivits av sin mamma. Och hur kan man göra så? Hur kan man bara lämna, ge upp, och gå sin väg, bara för att sätta sitt eget välmående i första hand. Ja, eller frågan är väl; mår man ens bra om man gör så?

Igår råkade jag zappa över till Dr Phil på tv4+ där de diskuterade skönhetstävlingar för unga flickor. En av flickorna var 4 år och hade en storasyster som var 15. Den äldre syster tvingade den yngre att träna och ställa upp, hon satt också och talade om för lillasystern hur ful hon va och att ingen tyckte om henne därför, bara för att den yngre inte ville träna.

Det krossar mitt hjärta! Det krossar mitt hjärta rätt ordentligt kan jag säga.
Och ju mer jag hör om barn som far illa, desto mer vill jag bara ta dom alla i min famn, låta dom flytta hem till mig, och visa dom hur det ska vara i en riktig, kärleksfull familj!!!

Jag har haft en hemlig dröm i ett par år. En dröm om att öppna ett hem dit barn kan komma som har dåliga familjeförhållanden hemma. Där jag skulle ge var och en av dem kärlek och uppmuntra dem till att följa sina drömmar och våga ta för sig i livet.
Kanske får jag börja med att anmäla oss som fosterfamilj?
Jag ska prata med Jens om det.