Idag var jag hos läkaren för att få hjälp. Det är ett rätt ytligt problem som jag har men det påverkar mig mycket, och har alltid gjort, ända sedan puberteten.
Jag skäms lite över att erkänna att det påverkar mig så mycket. Jag som i övrigt inte påverkas nämnvärt av någonting och som egentligen inte alls är ytlig av mig. Jag dömer inte andra efter deras utséende, och vet ju egentligen att andra inte dömer mig efter mitt. Och ändå.
Jag satt hos läkaren idag och jag grät. Grät tills ögonen var röda och inte orkade mer.
Fy så jobbigt det var. Att visa mig så svag.
Egentligen är det bara Jens som får se mig så. Ingen annan.
Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar